Samboförhållanden och separationer… Högsta Domstolen Ö 5203-06

Det blir ju onekligen lite komplicerat för en lagstiftare när folket plötsligt bestämmer sig för att hitta på nya sätt att bete sig. Sällan blir detta så tydligt som just när det gäller samboförhållanden och de lagliga konsekvenserna av dessa.

Lätt förenklat kan man säga att lagstiftningen i Sverige tidigare har utgått från en kanske lite naiv bild av hur medborgarnas kärleksliv ser ut. Man träffar någon man tycker om, man gifter sig, man skaffar barn, man lever ihop tills man dör. Eller, i värsta fall, skiljer man sig där någonstans på vägen mellan giftemålet och frånfället.

Det är detta scenario som lagstiftaren hade i bakhuvudet när han skrev de lagar som ligger till grund för familjerätten. Sen märkte man att folk började bo ihop utan att gifta sig. Otänkbart tidigare, men nu plötsligt mycket vanligt. Detta föranledde sambolagen.

Det finns dock massor av problem med den nuvarande situationen. Dels så förstår inte folk alltid skillnaden mellan samboförhållande och äktenskap när det gäller vilka rättigheter och skyldigheter man har. Dels så verkar personer i samboförhållanden ofta vilja försöka uppnå samma typ av skydd som gifta makar har. Eftersom lagstiftningen inte kan ge det skyddet så skriver man en massa papper istället.

Man skriver kanske samboavtal, som dock inte kan ge samma skydd som bodelningsrätten eftersom de som är sambo inte får avtala om att utsträcka sambolagens tillämpningsområde. När man inser det så kanske man skriver samäganderättsavtal om vissa särskilt kära tillhörigheter (bilen brukar vara en favorit). Sen skriver man kanske ett testamente. Allt tillsammans blir ett lapptäcke, med hål. Vissa större än andra.

Sen ska man separera.

För är det någonting vi svenskar är bra på så är det att separera. Och här kommer oftast dråpslaget. Det är inte direkt ovanligt att separationen slår vansinnigt orättvist mot den ena sambon. Det kan slå fel antingen åt ena hållet, så en sambo får lämna ett 15-årigt förhållande där hon trott att man haft gemensam ekonomi och ägt allt tillsammans med ingenting mer än sina egna personliga tillhörigheter och kanske ett par fåtöljer. Eller så kan det slå fel åt andra hållet där man plötsligt måste sälja sin bostadsrätt för att ha råd med den halva miljon som krävs för att lösa ut sin före detta flickvän som var otrogen på Greklandsresan.

Och domstolarna trampar lite vatten i dessa frågor. Lagen är ganska klar vad som gäller samboförhållanden och separationer. Men det blir ofta snett eftersom folk inte har förstått vad lagen säger. Innan det är försent.

Vilket för oss till Högsta Domstolens beslut att bevilja prövningstillstånd i mål Ö 5203-06.

Målet gäller frågan om när en sambo kan anses ha begärt bodelning. För att en sambo ska ha rätt till bodelning krävs att begäran om bodelning framställs senast ett år efter att samboförhållandet upphörde.

Det före detta samboparet har (inte helt otippat) olika uppfattningar om frågan om bodelning kommit på tal eller inte. Mannen hävdar att kvinnan aldrig begärt bodelning. Kvinnan säger sig inte kunna minnas om hon använt exakt ordet bodelning däremot är hon helt säker på att hon krävt uppdelning av det gemensamma bohaget. Viss sådan uppdelning hade även skett.

Tingsrätten gick på mannens linje, man kunde inte finna att kvinnan begärt bodelning inom ett år. Hovrätten delade tingsrättens uppfattning.

Om vi stannar här en sekund och tittar på vad som faktiskt skedde mellan parterna blir man lite fundersam över underinstansernas resonemang.

Kvinnan hade lyckats visa att parterna ända sedan separationen hösten 2003 fört diskussioner om fördelningen av samboegendomen. Man har även träffat vissa delöverenskommelser. Man har delat upp viss egendom, man har sålt annan egendom och delat på pengarna.

I ett epostmeddelande hade kvinnan i september 2003 efter separationen påpekat att hon hade rätt till hälften. Under skriftväxlingen mellan mannen och kvinnan hade BÅDA använt ordet bodelning som beskrivning på vad de höll på med att försöka komma överens om. De delar upp vissa saker och säljer andra, det finns i princip bara en sak kvar att komma överens om…hur man ska fördela pengarna efter att man sålt huset. På den punkten står man och stampar. Man tar hjälp av ombud, men kommer inte längre för det. Till slut begär kvinnan att få en bodelningsförrättare utsedd…och DÅ förklarar mannen plötsligt att hon aldrig begärt bodelning, och haha, nu är det försent.

Man kan ju fråga sig vad underinstanserna egentligen kräver för att en part skall anses ha begärt bodelning. Ska de före detta sambona kanske tvingas delge varandra skriftlig begäran om bodelning? Ska vi ha tusentals delgivningsmän som smyger omkring i villaförorterna för att delge folk olika varianter av ”nu är det slut”-meddelanden?

”Hej, är det du som är Pelle? Jag kommer från Polisen, Lisa vill inte vara tillsammans med dig längre, skriv under längst ner på att du mottagit meddelandet”  

Världens bästa mamma… Svea Hovrätt B 6209-06

Ibland slås man av vilka fruktansvärt tragiska situationer som gömmer sig bakom de kanske lite torra och tråkiga formuleringarna man läser i olika domar. Vissa av mina kollegor vill inte veta, de har kanske för länge sedan blivit cyniska och struntar i allt som saknar juridisk relevans, eller så kanske de vill gömma sig bakom de iskallt objektiva orden för att slippa tänka på att det gömmer sig människor bakom textraderna.

Andra kanske, som jag, kämpar mot den ständigt växande känslan av att det inte finns någon rättvisa, att rättssamhället bara är en vacker fasad. En nödvändig fasad, naturligtvis, för hur skulle det gå om medborgarna tappade förtroendet för rättsstaten? Men dock, en fasad.

Så jag läser orden som stirrar mot mig från pappret på Svea Hovrätts dom i mål nr B 6209-06. Det var en passage som fångade mig, en passage från en sammanfattning av ett videoförhör med en åttaårig flicka.

När hon och [broderns namn] legat och pratat på kvällarna har modern kommit in och slagit dem med handflatorna och med sidan av handen på ryggen, magen och fötterna, vilket gjorde jätteont.  Ibland har modern efteråt sagt förlåt och att det aldrig skall hända igen.

Läser man i videoförhöret med den tioåriga brodern så får man lite mer detaljer

När han och [systerns namn] legat och viskat med varandra på kvällarna har hon slagit honom över huvudet och ryggen med handflatorna. Han har fått röda märken på armarna och benen, märken som gått bort efter någon halvtimme. Modern har gjort samma saker mot [systerns namn] och lika ofta.

Man kan se situationen framför sig. Barnen ligger i sitt rum, de kanske har lite svårt att somna, de ligger och pratar och skojar och busar sådär som barn gör. In kommer en hysterisk mamma stormande, ropar någonting om att de ska vara tysta och varför lyssnar de aldrig och klappar till dem, sen stormar hon ut igen.

Hon anfalls säkert av dåligt samvete efteråt. Man anar det i alla fall när man läser utdrag ur förhöret med henne.

Det är riktigt att hennes tålamod med barnen brustit då dessa bråkat och inte velat lyssna till henne. Hon har försökt resonera med dem men de är rätt vilda. Hon har då handgripligen gått in och brutit genom att ta dem i armen eller dra dem i håret. Det har inte varit så vansinnigt hårt, men hon har förstått att det gjort ont. [...] Hon har insett att det inte varit rätt att göra som hon gjort och hon har ångrat sig efteråt och varit mån om att allt ska bli bra igen.  

Tillbaka till sonen.

Alltsedan han har varit fem år gammal och gick på dagis har modern i vart fall varje vecka, ja ungefär varje dag, gjort någonting så att barnen börjat gråta. Hon har sparkat honom på smalbenen, tagit hårda tag i hans armar, tilldelat honom örfilar och dragit honom i håret varvid hon ibland även dunkat honom ovanpå huvudet.

Sparkarna har gjort ganska ont, trots att hon varit barfota eller burit endast strumpor. Sådana sparkar har förekommit ”jättemånga”, ”tusen” gånger. Hon har även dragit honom i håret, mest i nackskinnet, mer än tusen gånger. Hon har dunkat honom i huvudet mer än hundra gånger, särskilt om han bråkat med [systerns namn]. Det har känts nästan som om allting skall ramla av.

Dottern ger ungefär samma bild. Tingsrätten fann mamman överbevisad om att hon under cirka ett års tid vid upprepade tillfällen misshandlat sina barn och utdömde 8 månaders fängelse (grov fridskränkning, straffskala sex månader till sex år) vad annars var att vänta? Så nära straffminumum som möjligt.

Hovrätten dömer mamman till ett års fängelse. Jag är förvånad. Skillnaden mellan hovrätten och tingsrätten är att hovrätten inte bedömer misshandeln som ringa i de fall där mamman luggat barnen och grepp respektive nyp i armarna.

Hovrätten har dock ett mycket bra resonemang i den delen. Man säger att även om det våld som mamman har utövat mot barnen varit relativt måttligt och inte förorsakat dem några egentliga skador utan endast övergående smärta, kan misshandelsbrotten enligt hovrättens mening inte i något fall bedömas som ringa misshandel eftersom våldsanvändningen skett på ett systematiskt sätt mot små barn i deras egen hemmiljö.  

Men…

Hovrätten finner alltså mamman skyldig till upprepade fall av misshandel av normalgraden mot sina barn. Enligt barnen pågick misshandeln under fyra års tid. Straffskalan är sex månader till sex år. Man väljer att utdöma ett års fängelse. Det känns lite lite. Men å andra sidan så pratar vi om det svenska rättssystemet här.

In i bloggvärlden

Egentligen hade jag inte tänkt starta en blogg nu, men eftersom jag gillar att läsa utrikesministerns blogg och då man numer måste vara medlem för att få kommentera där så tänkte jag att varför inte.