Arbetslöshetsersättning

Det är farligt att söka bidrag. I vart fall om man inte har koll på vilka regler som gäller. Det fick Jenny erfara. Jenny hon är 30 år och hon var arbetslös och ville bli lärare. För att kunna få ett jobb tänkte hon att hon skulle studera, på distans (alltså hemifrån) och på deltid. Hon tänkte att det skulle vara ett smart sätt att göra sig mer attraktiv på arbetsmarknaden.

Hon gjorde upp sina studieplaner tillsammans med arbetsförmedlingen och det var med hjälp av dem som hon sökte och kom in på en komvuxkurs som skulle göra henne mer attraktiv som arbetssökande, Svenska B.

Eftersom studierna bedrevs hemifrån och eftersom Jenny helst av allt ville ha ett arbete så fortsatte hon söka jobb under tiden som hon studerade. Hon hade inte en tanke på att hon, på grund av studierna, kanske inte längre var berättigad till a-kassa. Hon hade ju för övrigt berättat för arbetsförmedlingen att hon skulle studera på halvtid…inte bara det, det var ju till och med arbetsförmedlingen som hade fixat in henne på utbildningen. Arbetsförmedlingen och a-kassan…är inte det samma sak? Tänkte Jenny.

När hon var klar med sina kvällskurser anmälde hon det till a-kassan som hon blev tillsagd av arbetsförmedlingen att göra. Döm av hennes förvåning när Kommunalarbetarnas arbetslöshetskassa svarade med att skicka ett kravbrev till henne. 

Krav på återbetalning, 105 746 kronor.

Grattis Jenny, lycka till i arbetslivet, du fick en bra start med en betalningsanmärkning och ett återbetalningskrav på drygt hundra tusen till kommunalarbetarnas arbetslöshetskassa.

Vissa skulle säkert tycka att facket och a-kassan inte borde ägna sig åt att krossa sina medlemmar på det här sättet. Andra tycker kanske att Jenny får skylla sig själv. Själv tycker jag nog mest synd om Jenny. Jag tror på henne när hon säger att hon inte hade en aning om att det inte var tillåtet att stämpla när hon läste en distanskurs på halvtid och sökte jobb. Jag tror på henne när hon säger att hon utgick från att arbetsförmedlingen skulle ha berättat för henne om hon måste skicka in nått papper eller ansöka om någon dispens.

Hur ska hon, som hankar sig fram på diverse lärarvikariat,  någonsin kunna skramla ihop 105 746 kronor för att kunna bli av med den där skulden? Finns det någon som vet? Finns det någon som bryr sig? Jag vet inte om det finns någon som bryr sig, men jag vet vem som inte bryr sig i alla fall…Kommunalarbetarnas arbetslöshetskassa.  

Priset för att ta en människas liv…

 Det är utrett att han med en 33 cm lång kniv som har ett 19 cm långt knivblad horisontellt och från sidan stuckit kniven i bröstkorgen på offret med så stor kraft att ett revben skurits av samt att knivbladet därefter i stort sett gått in så långt som till knivfästet. Den i målet hörda rättsläkaren har uppgivit att ett sådant knivhugg krävt ”avsevärd” kraft.

Enligt domstolens bedömning finns det inte utrymme för annan bedömning än att knivhugget gjorts med uppsåt. Om uppsåtet även innefattat offrets död är dock en annan fråga.

[...] Han har således för egen del inte haft något rimligt motiv att döda offret men uppenbarligen enligt vad han själv uppgivit att delta i misshandel av denne. Knivhugget var dock inte bara typiskt sett av livsfarligt slag utan direkt dödande. Även om han endast var 15 år vid gärningen och inte kan förväntas ha nått så långt i utvecklingen av sin personlighet att han på samma sätt som en vuxen kan överblicka konsekvenserna av sina handlingar måste han ändå ha räknat med att ett knivhugg av det slag han utdelat med stor sannolikhet kunde leda till döden för den drabbade. Att han trots detta utfört gärningen visar enligt domstolens uppfattning att han varit likgiltig för konsekvenserna av knivhugget. Han har därför haft uppsåt att döda offret.

Så långt allt väl. Tingsrätten konstaterar att den femtonåriga gärningsmannen med vett och vilje, med full kraft stött in en 33 cm lång kniv in i bröstkorgen på en man i 40-årsåldern.  Då kan man ju undra vad som skulle kunna tänkas vara ett rimligt straff för detta brott. Offret dog och ni har förmodligen läst om det här fallet i kvällstidningarna.

Vi fortsätter lyssna till domstolens resonemang.

[skurken] förekommer inte i belastningsregistret. Han är för närvarande omhändertagen för vård enligt LVU och placerad på ett ungdomshem i avvaktan på domen. Han lever dock i och för sig under välordnade sociala förhållanden och den fortsatta vårdplaneringen har som utgångspunkt att han skall vistas i sitt hem och delta i en för honom uppgjord vårdplan.

Den gärning han nu döms för har dock ett mycket högt straffvärde och tingsrätten finner därför att ungdomsvård inte är en tillräckligt ingripande påföljd.

Med utgångspunkt i straffvärdet, att han endast var 15 år vid gärningen samt att viss hänsyn bör tas till det icke avräkningsbara frihetsberövandet i form av vården enligt LVU finner tingsrätten att straffet bör bestämmas till sluten ungdomsvård sex månader.

Man kan ju fråga sig vad domstolen anser att man skickar för signaler till medborgarna i allmänhet och unga kriminella i synnerhet. Sex månaders sluten ungdomsvård för att fullkomligt oprovocerat med kniv hugga ihjäl en person.

Hovrätten delade dock inte tingsrättens bedömning. Det var inte dråp, det var mord. Straffet skall bestämmas till sluten ungdomsvård i 1 år och 6 månader. 

Daniel förklarar krig mot rättsväsendet

Kommer ni ihåg honom? Från ”sveriges smartaste skurk”. Han har tydligen förklarat krig mot rättsväsendet tillsammans med sin tvillingbror. http://www.expressen.se/nyheter/1.694041 

Tyvärr visar det här fallet på den totala impotensen hos rättsapparaten. Åklagaren har numera livvaktsskydd och befinner sig för närvarande utomlands. Men hur lätt blir hennes tillvaro efter det här? Daniel och brorsan kommer utan tvivel att dömas och dömas hårt. Förmodligen kommer man att vilja statuera exempel.

     

Det är ett otroligt allvarligt hot mot rättsapparaten när skurkarna förklarar krig mot rättsystemet på det här sättet. Tyvärr finns det dock inga realistiska exempel att statuera.

Om Daniel åtalas och döms för grovt övergrepp i rättssak, grov mordbrand och grov utpressning så kommer han rimligtvis ändå inte att dömas till strängare straff än fängelse i kanske 5 år. Det vill säga 3. Tror någon att Daniel kommer att besinna sig under dessa tre år? Eller kommer han att gå och ruva på en gruvlig hämnd? Jag vet var åklagartjejen kommer att vara rädd för i alla fall.

Rättssystemet i Sverige är bra på många sätt. Men det är tyvärr helt inkapabelt att skydda medborgarna från skurkar. Åklagartjejens liv har förändrats. Hon kommer att titta sig över axeln varje dag i resten av sitt liv. Daniels liv har inte förändrats ett dugg. Han har varit påväg nedåt i större delen av sitt liv ändå. För honom gör det ingen skillnad om han får sitta i fängelse i tre år till eller inte. Eller fem.   

Straff, del 1

Vad är egentligen priset man får betala om man tar en annan människas liv? Naturligtvis varierar det beroende på gärningens art, skurkens uppsåt, ålder och hundra andra variabler. Därför kommer det här nog att bli en följetong på den här sidan där jag ger lite exempel på straff för olika skurkar.

Skurk nummer 1, man i 50-årsåldern. Grov misshandel och vållande till annans död. Lätt förenklat kan vi säga att det är två alkisar som bråkat, varpå den ena slog ihjäl den andra med en stekpanna.  

Kontraktsvård i samverkan

Behandlingstid: Ett år.

Underhållsbehandling: NN kommer att genomgå underhållsbehandling med Buprenorfin vid XX i Stockholm. Buprenorfin är det verksamma ämnet i t ex Subutex och Suboxone som används vid underhållsbehandling av opiatberoende. Buprenorfin minskar heroinsuget och blockerar heroinet från receptorn vilket gör att heroineffekten uteblir vid samtidigt intag.

Under behandlingens första tre månader kommer NN att besöka mottagningen 5 dagar/vecka mellan 0930 och 1130 och där inta Suboxone under övervakning. Suboxone distribueras i krossad form. När NN gått vidare i boendekedjan fortsätter han gå fem dagar i veckan, helgens underhållsbehandling delas då ut på fredagen.

När NN erhållit ordnad sysselsättning sker besök på mottagningen tre vardagar i veckan. Efter att NN genomgått den ettåriga behandlingen står det honom fritt att välja om han vill fortsätta underhållsbehandlingen, detta sker då inom den reguljära beroendevården.

Vård: NN kommer att genomgå ett missbruksprogram baserat på kognitiv beteendeterapi och social inlärningsteori. Programmet är speciellt utformat för personer med alkohol- och narkotikaproblematik samt kriminalitet. Behandlingen syftar till att öka klientens problemlösningsförmåga. Programmet innehåller metoder för återfallsprevention, sociala färdigheter, självobservation, meningsfull fritid och självvård. Programmet omfattar 23 möten.

Boende: NN kommer att vara boende på XXX under verkställighetens första sex månader. NN kommer där att deltaga i boendets återfallsprevention och samtalsgruppen kring missbruk samt i den dagliga verksamheten innefattande den dagliga driften och fritidsaktiviteter. Efter sex månader flyttar NN till stödboendet XXX där han komme att vara boende i minst tre månader innan en utslussning sker till en friare form av boende.

Socialt stöd: NN kommer under hela verkställigheten att ha kontakt med socialtjänsten i Stockholm.

Vårdgivarens ordningsregler/sanktioner: Under hela verkställigheten råder krav på fullständig drogfrihet och nykterhet. Återfall i missbruk innebär allvarlig misskötsamhet och ärendet anmäls då till Övervakningsnämden och åklagare för vidare åtgärd. Om nämnden beslutar återföra ärendet till åklagare avbryts behandlingen. NN kommer då att erbjudas fyra dagars nedtrappning av Suboxonet. Detta sker under förutsättning att NN inte avbrutit medicineringen i förtid, inte är påverkad av andra droger eller haft svåra samarbetsproblem.

Drogfrihet/kontroll: Drogfriheten kontrolleras genom övervakade urinprover tre gånger i veckan. Vid samtliga besök kommer NN att lämna utandningsprov för att påvisa nykterhet.

Ledighet: Inga ledigheter beviljas de första två månaderna. Därefter endast ledigheter som främjar den individuella behandlingsprocessen. Dessa ledigheter utformas och beslutas i samråd med vårdgivaren, frivården och socialtjänsten.

 Vårdtagares samtycke: Jag NN är villig att underkasta mig vård och behandling i enlighet med denna behandlingsplan. Jag är villig att inställa mig hos vårdgivaren omedelbart efter huvudförhandling i domstolen.

Sign NN

Årets pappa?

Vissa människor borde inte få ha barn, eller, ganska många faktiskt…fler än gemene man verkar tro i alla fall. När man sitter med en massa vårdnadstvister så träffar man ofta på den typen av föräldrar. Vi kan kalla dem ”de olämpliga”. Det finns naturligtvis, tyvärr, en hierarki även inom denna grupp, vissa är mer olämpliga än andra. Vissa är bara lite olämpliga, och den skada de gör på sina barn är visserligen hemsk, men dessa barn kan ofta växa upp till hyfsat normala liv, visserligen med ärr från sin barndom, men de lyckas ändå ta sig igenom det. Ibland lyckas de till och med vända sin uppväxt till någonting gott.  

Andra däremot, är mycket olämpliga och den skada de gör på sina barn är ohygglig. Det är hemskt när man sitter i en muntlig förberedelse i en vårdnadstvist och plötsligt inser att…de här barnen har ingen chans…de kommer aldrig att kunna få ett normalt liv, för deras föräldrar är idioter och dessa idioters beteenden skapar irreparabel skada hos barnen, oftast både fysik och psykisk.

Nu är man ju i och för sig ganska härdad efter att ha genomlidit kanske ett femtiotal vårdnadstvister. Men ibland blir man lite skärrad över hur komplett galen vissa människor är, och man blir lite bekymrad över att dessa komplett galna människor får vistas ute bland folk.

Låt mig ta exemplet Daniel, vi kan kalla honom Daniel (för han heter så han med). Daniel har en dotter som vi kan kalla Anna (hon heter faktiskt inte Anna, men eftersom hon är ett litet barn och dessutom helt oskyldig så kallar vi henne det). Anna föddes i januari 2006. Daniel var väl aldrig direkt en mönsterpappa, främst för att han slog sin sambo, Annas mamma, så gott som varje dag. Men också för att Daniel missbrukade amfetamin hemma i bostaden där han, sambon, Anna och sambons två barn sen tidigare (en kille som är 17 och en tjej som är 15) bodde.

Daniel brukade försöka bjuda sin styvson på amfetamin. Men styvsonen tackade alltid nej. Daniel slarvade också ganska ofta med sitt amfetamin, så Annas mamma brukade hitta amfetamin lite varstans i bostaden. Detta gjorde Annas mamma lite bekymrad, eftersom hon var rädd för att lilla Anna skulle kunna få i sig knark. Detta bekymrade dock inte Daniel. Tvärtom, det gjorde honom bara irriterad när Annas mamma ständigt tjatade om att han skulle sluta knarka hemma i bostaden, eller i vart fall inte sprida amfetamin kring sig. När Daniel blev irriterad brukade han slå Annas mamma.

En kväll när Anna skulle sova så hade hon lite svårt att somna. Hon var vid det här tillfället ungefär sex månader gammal. Daniel var för en gångs skull både nykter och opåverkad av narkotika, så han skulle natta Anna. Han satte sig bredvid hennes spjälsäng och läste lite för henne. Hon kunde dock inte somna.

Daniel blev snart irriterad på Anna. Han tog då en kudde och lade över hennes huvud ”så att hon skulle bli lugn”. Annas mamma kom in i rummet (då hon blivit misstänksam över ljuden hon hörde därifrån). Hon blev arg på Daniel, hon skrek ”vad håller du på med” och sprang fram och slet bort kudden. Då blev Daniel arg på Annas mamma och slog henne. Han slog och slog och slog. Annas mamma vågade inte fly in till grannen som hon brukade, eftersom hon var rädd för vad som skulle kunna hända med Anna. Efter ett tag slutade Daniel, han gick in i köket och tog en öl. Annas mamma lyfte upp Anna ur sängen och flydde in till grannen. Igen.

Men hon kom tillbaka på kvällen. Igen. Som så många gånger förr. Det är inte direkt ovanligt att misshandlade tjejer beter sig så. Vi kan ju låta henne berätta själv varför.

”Det låter kanske som om Daniel är hemsk, men mellan misshandelstillfällen var han himla gullig och världens bästa och hon ville ju så gärna att deras förhållande skulle fungera och att de skulle kunna hålla ihop och ge Anna allt det som de andra barnen inte kunnat få. ” 

Tja, vad ska man säga. Vad finns det att säga?   

Sveriges smartaste skurk?

Ibland blir man nästan mörkrädd över hur totalt blåsta vissa skurkar verkar vara. Veckans kandidat hämtar vi från Svea Hovrätts dom B 4389-06 och vi kan kalla honom Daniel (eftersom han heter så).

Daniel var åtalad för bland annat flera fall av olovlig körning (Daniel har inget körkort). Efter huvudförhandlingen gick Daniel ut ur domstolsbyggnaden, över gatan till parkeringen, hoppade in i en bil och körde därifrån. Mitt framför ögonen på åklagaren i målet.

Smart.

Åklagaren inledde en ny förundersökning där Daniel återigen misstänktes för grov olovlig körning. Daniel underrättades om den nya förundersökningen, varpå han ringde upp åklagaren och hotade henne. Han var upprörd och menade att åklagaren bara ”ville jävlas” med honom och när han ”hittade henne, så skulle han se vad han skulle göra med henne om hon fortsatte med anmälan”.

Åklagaren gjorde en tjänsteanteckning och talade med en kollega, tillsammans gick de till dagåklagaren som ringde polisen. Polisen höll målsägandeförhör med åklagaren under dagen via telefon. En liten stund senare ringde det igen hos åklagaren. Det var Daniel. Han var ÄNNU argare nu, den här gången ville han komma hem till henne och diskutera saken om hon inte lade ner det nya åtalet. Åklagaren gick till dagåklagaren igen, som ringde polisen igen och nu bestämdes det att Daniel skulle anhållas. Samma kväll greps han och två dagar senare häktades han. SMART Daniel.  

Nu har han dömts till tre månaders fängelse av Svea Hovrätt. Tingsrätten gav honom endast två månader, men hovrätten tycker tydligen att man ska statuera ett exempel (haha, visst…bra statuering av exempel, en HEL månad till) och ger honom tre månader. 

Brott och straff

En sak som ofta slår mig är skillnaden i syn på brott och straff mellan ”jurister verksamma i rättsväsendet” och ”allmänheten”. Jag ska ta ett exempel från verkligheten.  Det här rättsfallet har en lite speciell plats i mitt hjärta eftersom jag satt som tingsnotarie under rättegången, och det var domstolens resonemang i det här målet som slutligen fick mig att bestämma mig för att aldrig någonsin jobba som åklagare (jag började juristlinjen en gång i tiden för att jag ville bli åklagare).  

Först en kort bakgrundsbeskrivning. Han är en kille, 25 år gammal, pluggar på en högskola. Hon är en tjej, 23 år gammal, pluggar också på en högskola. De hade haft ett kortare förhållande, men hon hade gjort slut. Han har lite svårt att acceptera det, han vill vinna tillbaka henne på nått sätt. Han ringer ofta, han vill ofta att de ska träffas, han vill ha en chans till…osv osv. En kväll kommer han hem till henne för att prata.   

Tjejens version av vad som hände. (det är den här versionen som domstolen kommer fram till är den riktiga och det är med andra ord den här versionen som ska ligga till grund för domslutet). De satte sig vid köksbordet och började prata. Åter igen om samma saker som förut, om varför hon lämnade honom, varför hon inte var kär i honom, varför hon inte ville vara med honom, hade hon hittat någon annan, osv osv. Och hon svarade…som hon gjort så många gånger förr.

Men den här gången var det lite annorlunda. Hon kunde se det på honom, att någonting var fel. Hon tyckte det var obehagligt och hon var…faktiskt lite rädd. Ju mer de pratade desto mer irriterad och arg blev han. Hon insåg plötsligt att hon satt ensam i lägenheten med honom och hon kände att hon egentligen inte ville vara i den situationen hon befann sig i. Hon reste på sig och skulle gå ut i hallen, men han reste också på sig och tog tag i henne. ”Vart ska du gå?” frågade han. Hans ögon skrämde henne. De var helt svarta. Det kändes som om han var en helt annan person, hon försökte se ”honom” i ögonen, men hon såg bara svart hat. Hon visste inte vad hon skulle svara. ”Släpp mig” bad hon de svarta ögonen. Det var då han slog henne.  

Hon stod vid köksbordet och slaget träffade henne med full kraft i ansiktet. Det var kanske en halvmeter mellan henne och väggen. Av slaget for hon in i väggen med bakhuvudet först. Hon ramlade ner på golvet, han tog tag om hennes hals och drog upp henne igen. Sen tryckte han ner henne så att hon låg på rygg över köksbordet. Han lutade sig över henne och höll fast henne med ett strupgrepp. Han tryckte med båda händerna över halsen, så hårt att det gjorde jätteont, så hårt att hon inte kunde andas.

Hon hade svårt att beskriva vad som hände sen, men efter några sekunder så ”blev allting svart”. Hon tappade inte medvetandet, hon kunde fortfarande höra, lukta, känna, smaka. Men hon såg ingenting. Hon försökte ta sig loss, hon försökte skrika, hon försökte göra någonting. Men det gick inte. Han var för stark, han höll henne för hårt. Hon trodde att hon skulle dö. Hon fick ingen luft, hon såg ingenting, det gjorde fruktansvärt ont i huvudet, halsen, lungorna, kroppen. Det kändes som om hon höll på att ”domna bort”. Då släppte han plötsligt. 

Hon låg kvar på bordet och andades. Hon hade aldrig haft så hög puls som just då, hjärtslagen dånade i hela kroppen. Efter ett tag, hon vet inte hur länge, kom synen tillbaka. Han satt bredvid henne på en köksstol och tittade på henne. Hans ögon var fortfarande svarta. Hon var livrädd. Hon kommer aldrig någonsin att glömma den ångesten, hon drömmer fortfarande mardrömmar så gott som varje natt om hans ögon. Hon sover inte så bra nuförtiden, men mer om det senare. 

Hon försökte resa sig upp. Han tog tag i henne igen, men inte runt halsen den här gången. Han tog hennes handdukshållare, en helt vanlig handdukshållare i trä som hon hade på väggen. Det fanns fyra piggar på den. Han slog henne i ansiktet med handdukshållaren. Först en gång, sen en gång till. Efter första slaget så gick en av piggarna av och när han slog henne igen så skar den trasiga piggen henne i ansiktet.  

Hon började blöda ganska mycket, det skulle senare visa sig att det slaget gav henne ett ungefär sju centimeter långt permanent ärr på kinden. Piggen på handdukshållaren gick rakt igenom hennes kind, det var med andra ord ett hål rakt igenom kinden på henne.  

Han släppte henne. Hon kröp ihop i fosterställning på golvet, inne i hörnet, bredvid köksbordet. Han hämtade en disktrasa från diskbänken. En vanlig äcklig gammal smutsig disktrasa. Så satte han sig på huk framför henne och torkade henne i ansiktet med den. Hon grät. Han hämtade en kökshandduk och tryckte den mot hennes kind. ”Om du polisanmäler mig så dödar jag dig” sa han. Sen gick han. 

Någon som vill gissa på vad han fick för straff? Saker som är av intresse vid straffmätningen är att han är tidigare ostraffad, har ingen missbruksproblematik, han studerar och lever ett ordnat liv.  

Grannar

Det är ganska illa när grannarna får reda på att man är jurist.

Det dröjer nämligen inte så länge innan de ber om små råd då. Men det vore väl gott och väl, för jag menar, det är klart man hjälper till och det kan till och med vara ganska kul ibland.

Men sen kan det bli så fel så fel.

Som när min granne frågade om han fick ställa några frågor angående en vårdnadstvist han var inblandad i.
Vad säger man? Man kan ju inte bara säga nej liksom.

Bla bla bla hans före detta fru har flyttat till en annan stad typ 30 mil bort. Innan hon flyttade hade de gemensam vårdnad och tjejen bodde varannan vecka hos honom och varannan vecka hos henne. Tjejen går i skolan, har alla kompisar här i stan och är ganska fast rotad här. Mamman bara flyttade och nu vill hon att tjejen ska flytta ner till henne. 30 mil bort.

Ok, då vet man ju att i det här läget har mamman en ganska stor uppförsbacke. Allting talar egentligen för att flickan ska stanna hos pappan. Hon har sin skola här, hon har alla sina vänner här, hon har hela sin släkt här, hon har sin pappa här. Det enda som finns i den där stan 30 mil bort är mamman.

I normalfallet innebär den här situationen att pappan får boendet och mamman får umgänge, varannan helg eller kanske till och med varannan torsdag till söndag. 

Om det INTE blir så, då är det, för att vara frank, någonting fel med pappan. Någonting inte helt litet heller. Missbruk, misshandelsproblematik, mentala problem…någonting i den stilen. 

Så…nu vet jag alldeles för mycket om min granne. Eftersom han först ville ha råd om vårdnadstvisten, och han berättade allt jag redogjort för här…och sen tre veckor senare berättar att han förlorade det interimistiska beslutet. Så nu vet jag…

Kul.

En dag på jobbet…

Jag hatar förrättningar i hemmet.

Dels känner man sig väldigt obekväm när man kommer hem till en klient. Dels vet man aldrig…och jag menar verkligen aldrig…vad som kan komma att utspela sig. Dels blir man oftast bjuden på kaffe och någon form av hembakat fikabröd, vilket i och för sig ibland är trevligt och smakar gott, men inte helt sällan smakar as.  Dessutom får jag alltid tvångstankar om att tanten haft råttgift i kaffet och/eller fikabrödet.

En gång var jag tvungen att åka långt ut på landsbygden på förrättning. Och när jag säger landsbygden så menar jag verkligen landsbygden. Vi pratar om att först åka av en riksväg in på en liten asfaltsväg, sen efter en mil ungefär åka av den lilla asfaltsvägen in på en liten grusväg, sen efter en tre-fyra mil åka av den lilla grusvägen in på en ännu mindre väg – och här använder jag verkligen ordet ”väg” i dess vidaste bemärkelse. Nåväl, efter ännu några kilometer förvandlades ”vägen” till två hjulspår, och slutligen nådde jag min destination. En liten stuga.

Där väntade fyra syskon på mig. Alla var födda i slutet på 20-talet eller början på 30-talet. Huset hade tillhört deras mor och nu skulle vi dela upp lösöret mellan syskonen.

Alla hatade varandra intensivt.

Till en början låg dessa känslor mest och bubblade under ytan där alla fyra gick omkring och bevakade varandra. Vi började i vardagsrummet och stötte genast på dagens första problem. Fotografierna. Vem skulle ha mammas bröllopskort? Vem skulle ha de relativt nytagna fotografierna från mammas hundraårsdag? En av tanterna plockade upp ett kort ur en låda och drabbades i och med detta av en våldsam utskällning från sin bror som uppenbarligen varit fotografen ”du rör inte det där kortet” vrålade han, varpå tanten förskräckt tappade kortet i golvet. Jag trodde en kort sekund att hon drabbats av en hjärtattack, men så visade sig ej vara fallet. Gubben böjde sig ner och tog upp kortet under våldsamma eder och förbannelser. ”Det här är MITT kort, det är JAG som har tagit det” förklarade han mellan svordomarna.

Jag sneglade försiktigt på kortet som föreställde en gammal tant framför en gräddtårta på någonting som bör ha varit ett ålderdomshem.

”Men vi kanske kan göra så att vi gör kopior på kortet som vi kan ge till alla?” Försökte jag. ”Isåfall ska jag ha ersättning för mina kostnader för att ta kortet”, replikerade farbrorn. ”Jaha, jo, självklart kan du få det”, svarade jag, och funderade på exakt hur mycket ett kort kan tänkas kosta…2-3 kronor kanske?

”Du ska inte ha ett öre” dundrade plötsligt broder #2 ifrån hörnet där han tyst stått och iakttagit oss andra. ”Du har levt så länge på mammas pengar att det inte är mer än rätt att du betalar tillbaka något till oss andra”, fortsatte han. ”Jag?” skrek farbror #1 indignerat. ”Det var ju DIG som mor hatade ända sedan du tvingade fram en försäljning av huset när far dog”. ”Hon ville aldrig äta dina pannkakor för hon trodde att du skulle förgifta henne”, dammade han in som dräpande slutkommentar. ”Mina pannkakor åt hon visst”, skrek farbror #2 för full hals, ”fråga vem som helst”.

Tant #1 och tant #2 försökte nu blanda sig i diskussionen, och inom fem sekunder stod jag i ett rum fullt med skrikande pensionärer. En lätt surrealistisk upplevelse måste jag erkänna. Jag försökte äska lugn, men det gick inte. Alla skrek för fulla halsar åt varandra, och hörapparaterna verkar ha varit avslagna på samtliga. Istället för att ställa mig och skrika själv i nått fruktlöst försök att få lugn så jag gick ut på gården och tittade lite på träden.

Efter några minuter tystnade det i vardagsrummet och jag gick in igen. Vi kunde fortsätta till punkt två, tavlorna på väggarna. Det tog kanske tre-fyra minuter så fann jag mig själv åter stå mitt i ett rum fullt av skrikande pensionärer.

Den här gången var det tant #2 och farbror #1 som inledde med ömsesidiga anklagelser om stöld. Någonting om en tavla som försvunnit från föräldrahemmet i samband med att pappan åkte in på långvården i början på 70-talet. Tant #2 påstod att hon fått den av mamman, farbror #1 påstod att hon stulit den. Tant #2 replikerade med att anklaga farbror #1 för att ha stulit pappans klocka. Tant #1 och farbror #2 kastade sig raskt in i diskussionen, och jag gick åter igen ut på gården för att titta lite på träden.

Nu kanske det låter som en dålig början på en förrättning och det var det. Vi fortsatte på samma spår med utskällningar, konstiga påståenden, tarvliga personangrepp och diverse utläggningar kring egna kroppsliga åkommor, men men, även denna dag fick sitt slut…det tog inte mer än fyra-fem timmar innan jag kunde sätta mig i bilen och åka hem till kontoret.