Årets pappa?

Vissa människor borde inte få ha barn, eller, ganska många faktiskt…fler än gemene man verkar tro i alla fall. När man sitter med en massa vårdnadstvister så träffar man ofta på den typen av föräldrar. Vi kan kalla dem ”de olämpliga”. Det finns naturligtvis, tyvärr, en hierarki även inom denna grupp, vissa är mer olämpliga än andra. Vissa är bara lite olämpliga, och den skada de gör på sina barn är visserligen hemsk, men dessa barn kan ofta växa upp till hyfsat normala liv, visserligen med ärr från sin barndom, men de lyckas ändå ta sig igenom det. Ibland lyckas de till och med vända sin uppväxt till någonting gott.  

Andra däremot, är mycket olämpliga och den skada de gör på sina barn är ohygglig. Det är hemskt när man sitter i en muntlig förberedelse i en vårdnadstvist och plötsligt inser att…de här barnen har ingen chans…de kommer aldrig att kunna få ett normalt liv, för deras föräldrar är idioter och dessa idioters beteenden skapar irreparabel skada hos barnen, oftast både fysik och psykisk.

Nu är man ju i och för sig ganska härdad efter att ha genomlidit kanske ett femtiotal vårdnadstvister. Men ibland blir man lite skärrad över hur komplett galen vissa människor är, och man blir lite bekymrad över att dessa komplett galna människor får vistas ute bland folk.

Låt mig ta exemplet Daniel, vi kan kalla honom Daniel (för han heter så han med). Daniel har en dotter som vi kan kalla Anna (hon heter faktiskt inte Anna, men eftersom hon är ett litet barn och dessutom helt oskyldig så kallar vi henne det). Anna föddes i januari 2006. Daniel var väl aldrig direkt en mönsterpappa, främst för att han slog sin sambo, Annas mamma, så gott som varje dag. Men också för att Daniel missbrukade amfetamin hemma i bostaden där han, sambon, Anna och sambons två barn sen tidigare (en kille som är 17 och en tjej som är 15) bodde.

Daniel brukade försöka bjuda sin styvson på amfetamin. Men styvsonen tackade alltid nej. Daniel slarvade också ganska ofta med sitt amfetamin, så Annas mamma brukade hitta amfetamin lite varstans i bostaden. Detta gjorde Annas mamma lite bekymrad, eftersom hon var rädd för att lilla Anna skulle kunna få i sig knark. Detta bekymrade dock inte Daniel. Tvärtom, det gjorde honom bara irriterad när Annas mamma ständigt tjatade om att han skulle sluta knarka hemma i bostaden, eller i vart fall inte sprida amfetamin kring sig. När Daniel blev irriterad brukade han slå Annas mamma.

En kväll när Anna skulle sova så hade hon lite svårt att somna. Hon var vid det här tillfället ungefär sex månader gammal. Daniel var för en gångs skull både nykter och opåverkad av narkotika, så han skulle natta Anna. Han satte sig bredvid hennes spjälsäng och läste lite för henne. Hon kunde dock inte somna.

Daniel blev snart irriterad på Anna. Han tog då en kudde och lade över hennes huvud ”så att hon skulle bli lugn”. Annas mamma kom in i rummet (då hon blivit misstänksam över ljuden hon hörde därifrån). Hon blev arg på Daniel, hon skrek ”vad håller du på med” och sprang fram och slet bort kudden. Då blev Daniel arg på Annas mamma och slog henne. Han slog och slog och slog. Annas mamma vågade inte fly in till grannen som hon brukade, eftersom hon var rädd för vad som skulle kunna hända med Anna. Efter ett tag slutade Daniel, han gick in i köket och tog en öl. Annas mamma lyfte upp Anna ur sängen och flydde in till grannen. Igen.

Men hon kom tillbaka på kvällen. Igen. Som så många gånger förr. Det är inte direkt ovanligt att misshandlade tjejer beter sig så. Vi kan ju låta henne berätta själv varför.

”Det låter kanske som om Daniel är hemsk, men mellan misshandelstillfällen var han himla gullig och världens bästa och hon ville ju så gärna att deras förhållande skulle fungera och att de skulle kunna hålla ihop och ge Anna allt det som de andra barnen inte kunnat få. ” 

Tja, vad ska man säga. Vad finns det att säga?