Sveriges smartaste skurk?

Ibland blir man nästan mörkrädd över hur totalt blåsta vissa skurkar verkar vara. Veckans kandidat hämtar vi från Svea Hovrätts dom B 4389-06 och vi kan kalla honom Daniel (eftersom han heter så).

Daniel var åtalad för bland annat flera fall av olovlig körning (Daniel har inget körkort). Efter huvudförhandlingen gick Daniel ut ur domstolsbyggnaden, över gatan till parkeringen, hoppade in i en bil och körde därifrån. Mitt framför ögonen på åklagaren i målet.

Smart.

Åklagaren inledde en ny förundersökning där Daniel återigen misstänktes för grov olovlig körning. Daniel underrättades om den nya förundersökningen, varpå han ringde upp åklagaren och hotade henne. Han var upprörd och menade att åklagaren bara ”ville jävlas” med honom och när han ”hittade henne, så skulle han se vad han skulle göra med henne om hon fortsatte med anmälan”.

Åklagaren gjorde en tjänsteanteckning och talade med en kollega, tillsammans gick de till dagåklagaren som ringde polisen. Polisen höll målsägandeförhör med åklagaren under dagen via telefon. En liten stund senare ringde det igen hos åklagaren. Det var Daniel. Han var ÄNNU argare nu, den här gången ville han komma hem till henne och diskutera saken om hon inte lade ner det nya åtalet. Åklagaren gick till dagåklagaren igen, som ringde polisen igen och nu bestämdes det att Daniel skulle anhållas. Samma kväll greps han och två dagar senare häktades han. SMART Daniel.  

Nu har han dömts till tre månaders fängelse av Svea Hovrätt. Tingsrätten gav honom endast två månader, men hovrätten tycker tydligen att man ska statuera ett exempel (haha, visst…bra statuering av exempel, en HEL månad till) och ger honom tre månader. 

Brott och straff

En sak som ofta slår mig är skillnaden i syn på brott och straff mellan ”jurister verksamma i rättsväsendet” och ”allmänheten”. Jag ska ta ett exempel från verkligheten.  Det här rättsfallet har en lite speciell plats i mitt hjärta eftersom jag satt som tingsnotarie under rättegången, och det var domstolens resonemang i det här målet som slutligen fick mig att bestämma mig för att aldrig någonsin jobba som åklagare (jag började juristlinjen en gång i tiden för att jag ville bli åklagare).  

Först en kort bakgrundsbeskrivning. Han är en kille, 25 år gammal, pluggar på en högskola. Hon är en tjej, 23 år gammal, pluggar också på en högskola. De hade haft ett kortare förhållande, men hon hade gjort slut. Han har lite svårt att acceptera det, han vill vinna tillbaka henne på nått sätt. Han ringer ofta, han vill ofta att de ska träffas, han vill ha en chans till…osv osv. En kväll kommer han hem till henne för att prata.   

Tjejens version av vad som hände. (det är den här versionen som domstolen kommer fram till är den riktiga och det är med andra ord den här versionen som ska ligga till grund för domslutet). De satte sig vid köksbordet och började prata. Åter igen om samma saker som förut, om varför hon lämnade honom, varför hon inte var kär i honom, varför hon inte ville vara med honom, hade hon hittat någon annan, osv osv. Och hon svarade…som hon gjort så många gånger förr.

Men den här gången var det lite annorlunda. Hon kunde se det på honom, att någonting var fel. Hon tyckte det var obehagligt och hon var…faktiskt lite rädd. Ju mer de pratade desto mer irriterad och arg blev han. Hon insåg plötsligt att hon satt ensam i lägenheten med honom och hon kände att hon egentligen inte ville vara i den situationen hon befann sig i. Hon reste på sig och skulle gå ut i hallen, men han reste också på sig och tog tag i henne. ”Vart ska du gå?” frågade han. Hans ögon skrämde henne. De var helt svarta. Det kändes som om han var en helt annan person, hon försökte se ”honom” i ögonen, men hon såg bara svart hat. Hon visste inte vad hon skulle svara. ”Släpp mig” bad hon de svarta ögonen. Det var då han slog henne.  

Hon stod vid köksbordet och slaget träffade henne med full kraft i ansiktet. Det var kanske en halvmeter mellan henne och väggen. Av slaget for hon in i väggen med bakhuvudet först. Hon ramlade ner på golvet, han tog tag om hennes hals och drog upp henne igen. Sen tryckte han ner henne så att hon låg på rygg över köksbordet. Han lutade sig över henne och höll fast henne med ett strupgrepp. Han tryckte med båda händerna över halsen, så hårt att det gjorde jätteont, så hårt att hon inte kunde andas.

Hon hade svårt att beskriva vad som hände sen, men efter några sekunder så ”blev allting svart”. Hon tappade inte medvetandet, hon kunde fortfarande höra, lukta, känna, smaka. Men hon såg ingenting. Hon försökte ta sig loss, hon försökte skrika, hon försökte göra någonting. Men det gick inte. Han var för stark, han höll henne för hårt. Hon trodde att hon skulle dö. Hon fick ingen luft, hon såg ingenting, det gjorde fruktansvärt ont i huvudet, halsen, lungorna, kroppen. Det kändes som om hon höll på att ”domna bort”. Då släppte han plötsligt. 

Hon låg kvar på bordet och andades. Hon hade aldrig haft så hög puls som just då, hjärtslagen dånade i hela kroppen. Efter ett tag, hon vet inte hur länge, kom synen tillbaka. Han satt bredvid henne på en köksstol och tittade på henne. Hans ögon var fortfarande svarta. Hon var livrädd. Hon kommer aldrig någonsin att glömma den ångesten, hon drömmer fortfarande mardrömmar så gott som varje natt om hans ögon. Hon sover inte så bra nuförtiden, men mer om det senare. 

Hon försökte resa sig upp. Han tog tag i henne igen, men inte runt halsen den här gången. Han tog hennes handdukshållare, en helt vanlig handdukshållare i trä som hon hade på väggen. Det fanns fyra piggar på den. Han slog henne i ansiktet med handdukshållaren. Först en gång, sen en gång till. Efter första slaget så gick en av piggarna av och när han slog henne igen så skar den trasiga piggen henne i ansiktet.  

Hon började blöda ganska mycket, det skulle senare visa sig att det slaget gav henne ett ungefär sju centimeter långt permanent ärr på kinden. Piggen på handdukshållaren gick rakt igenom hennes kind, det var med andra ord ett hål rakt igenom kinden på henne.  

Han släppte henne. Hon kröp ihop i fosterställning på golvet, inne i hörnet, bredvid köksbordet. Han hämtade en disktrasa från diskbänken. En vanlig äcklig gammal smutsig disktrasa. Så satte han sig på huk framför henne och torkade henne i ansiktet med den. Hon grät. Han hämtade en kökshandduk och tryckte den mot hennes kind. ”Om du polisanmäler mig så dödar jag dig” sa han. Sen gick han. 

Någon som vill gissa på vad han fick för straff? Saker som är av intresse vid straffmätningen är att han är tidigare ostraffad, har ingen missbruksproblematik, han studerar och lever ett ordnat liv.  

Grannar

Det är ganska illa när grannarna får reda på att man är jurist.

Det dröjer nämligen inte så länge innan de ber om små råd då. Men det vore väl gott och väl, för jag menar, det är klart man hjälper till och det kan till och med vara ganska kul ibland.

Men sen kan det bli så fel så fel.

Som när min granne frågade om han fick ställa några frågor angående en vårdnadstvist han var inblandad i.
Vad säger man? Man kan ju inte bara säga nej liksom.

Bla bla bla hans före detta fru har flyttat till en annan stad typ 30 mil bort. Innan hon flyttade hade de gemensam vårdnad och tjejen bodde varannan vecka hos honom och varannan vecka hos henne. Tjejen går i skolan, har alla kompisar här i stan och är ganska fast rotad här. Mamman bara flyttade och nu vill hon att tjejen ska flytta ner till henne. 30 mil bort.

Ok, då vet man ju att i det här läget har mamman en ganska stor uppförsbacke. Allting talar egentligen för att flickan ska stanna hos pappan. Hon har sin skola här, hon har alla sina vänner här, hon har hela sin släkt här, hon har sin pappa här. Det enda som finns i den där stan 30 mil bort är mamman.

I normalfallet innebär den här situationen att pappan får boendet och mamman får umgänge, varannan helg eller kanske till och med varannan torsdag till söndag. 

Om det INTE blir så, då är det, för att vara frank, någonting fel med pappan. Någonting inte helt litet heller. Missbruk, misshandelsproblematik, mentala problem…någonting i den stilen. 

Så…nu vet jag alldeles för mycket om min granne. Eftersom han först ville ha råd om vårdnadstvisten, och han berättade allt jag redogjort för här…och sen tre veckor senare berättar att han förlorade det interimistiska beslutet. Så nu vet jag…

Kul.

En dag på jobbet…

Jag hatar förrättningar i hemmet.

Dels känner man sig väldigt obekväm när man kommer hem till en klient. Dels vet man aldrig…och jag menar verkligen aldrig…vad som kan komma att utspela sig. Dels blir man oftast bjuden på kaffe och någon form av hembakat fikabröd, vilket i och för sig ibland är trevligt och smakar gott, men inte helt sällan smakar as.  Dessutom får jag alltid tvångstankar om att tanten haft råttgift i kaffet och/eller fikabrödet.

En gång var jag tvungen att åka långt ut på landsbygden på förrättning. Och när jag säger landsbygden så menar jag verkligen landsbygden. Vi pratar om att först åka av en riksväg in på en liten asfaltsväg, sen efter en mil ungefär åka av den lilla asfaltsvägen in på en liten grusväg, sen efter en tre-fyra mil åka av den lilla grusvägen in på en ännu mindre väg – och här använder jag verkligen ordet ”väg” i dess vidaste bemärkelse. Nåväl, efter ännu några kilometer förvandlades ”vägen” till två hjulspår, och slutligen nådde jag min destination. En liten stuga.

Där väntade fyra syskon på mig. Alla var födda i slutet på 20-talet eller början på 30-talet. Huset hade tillhört deras mor och nu skulle vi dela upp lösöret mellan syskonen.

Alla hatade varandra intensivt.

Till en början låg dessa känslor mest och bubblade under ytan där alla fyra gick omkring och bevakade varandra. Vi började i vardagsrummet och stötte genast på dagens första problem. Fotografierna. Vem skulle ha mammas bröllopskort? Vem skulle ha de relativt nytagna fotografierna från mammas hundraårsdag? En av tanterna plockade upp ett kort ur en låda och drabbades i och med detta av en våldsam utskällning från sin bror som uppenbarligen varit fotografen ”du rör inte det där kortet” vrålade han, varpå tanten förskräckt tappade kortet i golvet. Jag trodde en kort sekund att hon drabbats av en hjärtattack, men så visade sig ej vara fallet. Gubben böjde sig ner och tog upp kortet under våldsamma eder och förbannelser. ”Det här är MITT kort, det är JAG som har tagit det” förklarade han mellan svordomarna.

Jag sneglade försiktigt på kortet som föreställde en gammal tant framför en gräddtårta på någonting som bör ha varit ett ålderdomshem.

”Men vi kanske kan göra så att vi gör kopior på kortet som vi kan ge till alla?” Försökte jag. ”Isåfall ska jag ha ersättning för mina kostnader för att ta kortet”, replikerade farbrorn. ”Jaha, jo, självklart kan du få det”, svarade jag, och funderade på exakt hur mycket ett kort kan tänkas kosta…2-3 kronor kanske?

”Du ska inte ha ett öre” dundrade plötsligt broder #2 ifrån hörnet där han tyst stått och iakttagit oss andra. ”Du har levt så länge på mammas pengar att det inte är mer än rätt att du betalar tillbaka något till oss andra”, fortsatte han. ”Jag?” skrek farbror #1 indignerat. ”Det var ju DIG som mor hatade ända sedan du tvingade fram en försäljning av huset när far dog”. ”Hon ville aldrig äta dina pannkakor för hon trodde att du skulle förgifta henne”, dammade han in som dräpande slutkommentar. ”Mina pannkakor åt hon visst”, skrek farbror #2 för full hals, ”fråga vem som helst”.

Tant #1 och tant #2 försökte nu blanda sig i diskussionen, och inom fem sekunder stod jag i ett rum fullt med skrikande pensionärer. En lätt surrealistisk upplevelse måste jag erkänna. Jag försökte äska lugn, men det gick inte. Alla skrek för fulla halsar åt varandra, och hörapparaterna verkar ha varit avslagna på samtliga. Istället för att ställa mig och skrika själv i nått fruktlöst försök att få lugn så jag gick ut på gården och tittade lite på träden.

Efter några minuter tystnade det i vardagsrummet och jag gick in igen. Vi kunde fortsätta till punkt två, tavlorna på väggarna. Det tog kanske tre-fyra minuter så fann jag mig själv åter stå mitt i ett rum fullt av skrikande pensionärer.

Den här gången var det tant #2 och farbror #1 som inledde med ömsesidiga anklagelser om stöld. Någonting om en tavla som försvunnit från föräldrahemmet i samband med att pappan åkte in på långvården i början på 70-talet. Tant #2 påstod att hon fått den av mamman, farbror #1 påstod att hon stulit den. Tant #2 replikerade med att anklaga farbror #1 för att ha stulit pappans klocka. Tant #1 och farbror #2 kastade sig raskt in i diskussionen, och jag gick åter igen ut på gården för att titta lite på träden.

Nu kanske det låter som en dålig början på en förrättning och det var det. Vi fortsatte på samma spår med utskällningar, konstiga påståenden, tarvliga personangrepp och diverse utläggningar kring egna kroppsliga åkommor, men men, även denna dag fick sitt slut…det tog inte mer än fyra-fem timmar innan jag kunde sätta mig i bilen och åka hem till kontoret.

Samboförhållanden och separationer… Högsta Domstolen Ö 5203-06

Det blir ju onekligen lite komplicerat för en lagstiftare när folket plötsligt bestämmer sig för att hitta på nya sätt att bete sig. Sällan blir detta så tydligt som just när det gäller samboförhållanden och de lagliga konsekvenserna av dessa.

Lätt förenklat kan man säga att lagstiftningen i Sverige tidigare har utgått från en kanske lite naiv bild av hur medborgarnas kärleksliv ser ut. Man träffar någon man tycker om, man gifter sig, man skaffar barn, man lever ihop tills man dör. Eller, i värsta fall, skiljer man sig där någonstans på vägen mellan giftemålet och frånfället.

Det är detta scenario som lagstiftaren hade i bakhuvudet när han skrev de lagar som ligger till grund för familjerätten. Sen märkte man att folk började bo ihop utan att gifta sig. Otänkbart tidigare, men nu plötsligt mycket vanligt. Detta föranledde sambolagen.

Det finns dock massor av problem med den nuvarande situationen. Dels så förstår inte folk alltid skillnaden mellan samboförhållande och äktenskap när det gäller vilka rättigheter och skyldigheter man har. Dels så verkar personer i samboförhållanden ofta vilja försöka uppnå samma typ av skydd som gifta makar har. Eftersom lagstiftningen inte kan ge det skyddet så skriver man en massa papper istället.

Man skriver kanske samboavtal, som dock inte kan ge samma skydd som bodelningsrätten eftersom de som är sambo inte får avtala om att utsträcka sambolagens tillämpningsområde. När man inser det så kanske man skriver samäganderättsavtal om vissa särskilt kära tillhörigheter (bilen brukar vara en favorit). Sen skriver man kanske ett testamente. Allt tillsammans blir ett lapptäcke, med hål. Vissa större än andra.

Sen ska man separera.

För är det någonting vi svenskar är bra på så är det att separera. Och här kommer oftast dråpslaget. Det är inte direkt ovanligt att separationen slår vansinnigt orättvist mot den ena sambon. Det kan slå fel antingen åt ena hållet, så en sambo får lämna ett 15-årigt förhållande där hon trott att man haft gemensam ekonomi och ägt allt tillsammans med ingenting mer än sina egna personliga tillhörigheter och kanske ett par fåtöljer. Eller så kan det slå fel åt andra hållet där man plötsligt måste sälja sin bostadsrätt för att ha råd med den halva miljon som krävs för att lösa ut sin före detta flickvän som var otrogen på Greklandsresan.

Och domstolarna trampar lite vatten i dessa frågor. Lagen är ganska klar vad som gäller samboförhållanden och separationer. Men det blir ofta snett eftersom folk inte har förstått vad lagen säger. Innan det är försent.

Vilket för oss till Högsta Domstolens beslut att bevilja prövningstillstånd i mål Ö 5203-06.

Målet gäller frågan om när en sambo kan anses ha begärt bodelning. För att en sambo ska ha rätt till bodelning krävs att begäran om bodelning framställs senast ett år efter att samboförhållandet upphörde.

Det före detta samboparet har (inte helt otippat) olika uppfattningar om frågan om bodelning kommit på tal eller inte. Mannen hävdar att kvinnan aldrig begärt bodelning. Kvinnan säger sig inte kunna minnas om hon använt exakt ordet bodelning däremot är hon helt säker på att hon krävt uppdelning av det gemensamma bohaget. Viss sådan uppdelning hade även skett.

Tingsrätten gick på mannens linje, man kunde inte finna att kvinnan begärt bodelning inom ett år. Hovrätten delade tingsrättens uppfattning.

Om vi stannar här en sekund och tittar på vad som faktiskt skedde mellan parterna blir man lite fundersam över underinstansernas resonemang.

Kvinnan hade lyckats visa att parterna ända sedan separationen hösten 2003 fört diskussioner om fördelningen av samboegendomen. Man har även träffat vissa delöverenskommelser. Man har delat upp viss egendom, man har sålt annan egendom och delat på pengarna.

I ett epostmeddelande hade kvinnan i september 2003 efter separationen påpekat att hon hade rätt till hälften. Under skriftväxlingen mellan mannen och kvinnan hade BÅDA använt ordet bodelning som beskrivning på vad de höll på med att försöka komma överens om. De delar upp vissa saker och säljer andra, det finns i princip bara en sak kvar att komma överens om…hur man ska fördela pengarna efter att man sålt huset. På den punkten står man och stampar. Man tar hjälp av ombud, men kommer inte längre för det. Till slut begär kvinnan att få en bodelningsförrättare utsedd…och DÅ förklarar mannen plötsligt att hon aldrig begärt bodelning, och haha, nu är det försent.

Man kan ju fråga sig vad underinstanserna egentligen kräver för att en part skall anses ha begärt bodelning. Ska de före detta sambona kanske tvingas delge varandra skriftlig begäran om bodelning? Ska vi ha tusentals delgivningsmän som smyger omkring i villaförorterna för att delge folk olika varianter av ”nu är det slut”-meddelanden?

”Hej, är det du som är Pelle? Jag kommer från Polisen, Lisa vill inte vara tillsammans med dig längre, skriv under längst ner på att du mottagit meddelandet”  

Världens bästa mamma… Svea Hovrätt B 6209-06

Ibland slås man av vilka fruktansvärt tragiska situationer som gömmer sig bakom de kanske lite torra och tråkiga formuleringarna man läser i olika domar. Vissa av mina kollegor vill inte veta, de har kanske för länge sedan blivit cyniska och struntar i allt som saknar juridisk relevans, eller så kanske de vill gömma sig bakom de iskallt objektiva orden för att slippa tänka på att det gömmer sig människor bakom textraderna.

Andra kanske, som jag, kämpar mot den ständigt växande känslan av att det inte finns någon rättvisa, att rättssamhället bara är en vacker fasad. En nödvändig fasad, naturligtvis, för hur skulle det gå om medborgarna tappade förtroendet för rättsstaten? Men dock, en fasad.

Så jag läser orden som stirrar mot mig från pappret på Svea Hovrätts dom i mål nr B 6209-06. Det var en passage som fångade mig, en passage från en sammanfattning av ett videoförhör med en åttaårig flicka.

När hon och [broderns namn] legat och pratat på kvällarna har modern kommit in och slagit dem med handflatorna och med sidan av handen på ryggen, magen och fötterna, vilket gjorde jätteont.  Ibland har modern efteråt sagt förlåt och att det aldrig skall hända igen.

Läser man i videoförhöret med den tioåriga brodern så får man lite mer detaljer

När han och [systerns namn] legat och viskat med varandra på kvällarna har hon slagit honom över huvudet och ryggen med handflatorna. Han har fått röda märken på armarna och benen, märken som gått bort efter någon halvtimme. Modern har gjort samma saker mot [systerns namn] och lika ofta.

Man kan se situationen framför sig. Barnen ligger i sitt rum, de kanske har lite svårt att somna, de ligger och pratar och skojar och busar sådär som barn gör. In kommer en hysterisk mamma stormande, ropar någonting om att de ska vara tysta och varför lyssnar de aldrig och klappar till dem, sen stormar hon ut igen.

Hon anfalls säkert av dåligt samvete efteråt. Man anar det i alla fall när man läser utdrag ur förhöret med henne.

Det är riktigt att hennes tålamod med barnen brustit då dessa bråkat och inte velat lyssna till henne. Hon har försökt resonera med dem men de är rätt vilda. Hon har då handgripligen gått in och brutit genom att ta dem i armen eller dra dem i håret. Det har inte varit så vansinnigt hårt, men hon har förstått att det gjort ont. [...] Hon har insett att det inte varit rätt att göra som hon gjort och hon har ångrat sig efteråt och varit mån om att allt ska bli bra igen.  

Tillbaka till sonen.

Alltsedan han har varit fem år gammal och gick på dagis har modern i vart fall varje vecka, ja ungefär varje dag, gjort någonting så att barnen börjat gråta. Hon har sparkat honom på smalbenen, tagit hårda tag i hans armar, tilldelat honom örfilar och dragit honom i håret varvid hon ibland även dunkat honom ovanpå huvudet.

Sparkarna har gjort ganska ont, trots att hon varit barfota eller burit endast strumpor. Sådana sparkar har förekommit ”jättemånga”, ”tusen” gånger. Hon har även dragit honom i håret, mest i nackskinnet, mer än tusen gånger. Hon har dunkat honom i huvudet mer än hundra gånger, särskilt om han bråkat med [systerns namn]. Det har känts nästan som om allting skall ramla av.

Dottern ger ungefär samma bild. Tingsrätten fann mamman överbevisad om att hon under cirka ett års tid vid upprepade tillfällen misshandlat sina barn och utdömde 8 månaders fängelse (grov fridskränkning, straffskala sex månader till sex år) vad annars var att vänta? Så nära straffminumum som möjligt.

Hovrätten dömer mamman till ett års fängelse. Jag är förvånad. Skillnaden mellan hovrätten och tingsrätten är att hovrätten inte bedömer misshandeln som ringa i de fall där mamman luggat barnen och grepp respektive nyp i armarna.

Hovrätten har dock ett mycket bra resonemang i den delen. Man säger att även om det våld som mamman har utövat mot barnen varit relativt måttligt och inte förorsakat dem några egentliga skador utan endast övergående smärta, kan misshandelsbrotten enligt hovrättens mening inte i något fall bedömas som ringa misshandel eftersom våldsanvändningen skett på ett systematiskt sätt mot små barn i deras egen hemmiljö.  

Men…

Hovrätten finner alltså mamman skyldig till upprepade fall av misshandel av normalgraden mot sina barn. Enligt barnen pågick misshandeln under fyra års tid. Straffskalan är sex månader till sex år. Man väljer att utdöma ett års fängelse. Det känns lite lite. Men å andra sidan så pratar vi om det svenska rättssystemet här.

In i bloggvärlden

Egentligen hade jag inte tänkt starta en blogg nu, men eftersom jag gillar att läsa utrikesministerns blogg och då man numer måste vara medlem för att få kommentera där så tänkte jag att varför inte.